Svamptrion

Kvällen är lugn, du befinner dig hemma hos trevliga och trygga vänner, ändå kan du inte känna dig säker. Monstret inom dig växer och blir starkare och starkare... Du vet hur man bekämpar det men skulle du göra det nu skulle det drabba dina vänner! Dom förtjänar inte det efter allt dom gjort mot dig.

Kvällen blir sen, dags att ge sig av. Långt borta finns nyckeln till frihet från denna vidriga känsla.

Du sitter på bussen, du vet att du förs närmare och närmare resans mål men det känns som att du bara sjunker djupare och djupare ner i helvetet

Du är framme vid din hållplats men det är fortfarande en bit att gå, den biten känns som att springa Iron Man, för att för varje steg du tar känner du hur monstret ökar i styrka. Du går snabbare och snabbare, tänker dig bort, försöker fokusera på annat men det går inte!

Där! Du ser din gata snart kan du bekämpa monstret och bli fri!

Han känner på sig att hans tid snart är slut, det gör honom orolig, han kämpar mer och mer för att förinta dig innan du hinner förinta honom.

Du springer... Du måste Fram innan du expoloderar. Du är inne i ditt hus, Du staplar fram och JA! där är det, äntligen!

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

John Hurt var fan en riktig mes! En alien i magen är fan ingenting jämfört med vad jag gick igenom igår!

Justdetja! glömde att varna er läsare som är känsliga för nödiga upplevelser. Jaja, nu har ni iallafall läst det...

///Kantarell